Anrika Lackarebäcks gård blev familjen Boyes sommarnöje

Lackarebäcks gård finns omnämnd redan på 1300-talet. Då tillhörde den kyrkogodset Biskopabo, och var en slags arrende. Från 1600-talet och framåt var det en högreståndsgård. Lackarebäcks gård var under 1700- och 1800-talen en stor herrgård med flera torp som hörde till.

Området kring bäckravinen var dock bebodd redan under stenåldern. Flintfynden som gjorts här, i samband med en arkeologisk undersökning på 1930-talet, visar att bosättningen går tillbaka till äldre stenålder för ungefär 8 000 år sedan.

Gården köptes som sommarnöje för familjerna Boye och Malm på 1860-talet. Att fara på sommarnöje var under slutet av 1800-talet modernt bland överklassen, ett sätt att komma ifrån den allt sämre miljön i städerna.

Boye utvecklade gårdens trädgårdar, anlade en plantskola och anställde trädgårdsmästare.

I slutet av 1800-talet brann huvudbyggnaden ned. Det enda som finns kvar av Lackarebäcks gård i dag är ett gult boningshus från 1700-talet. Det var ursprungligen en av de två flyglarna till huvudbyggnaden.

Det sägs att författaren och poeten Karin Boye har bott på Lackarebäcks gård, men det stämmer antagligen inte. Däremot har hon säkert besökt gården då den ägdes av familjen och hennes farföräldrar bodde där.

Det natursköna området kring Lackarebäcks gård har använts som rekreationsområde och varit ett populärt utflyktsmål under mycket lång tid. Den vackra bokskogen med dess slingrande bäck och de höga bergen med utsikt över dalgången är anledningar till områdets attraktivitet genom historien. Bäckravinen ansågs kunna mäta sig med vilken äkta schweizerdal som helst, därav namnet Svejserdalen.

Dessutom var kvarndammen som finns i området ett populärt badställe under tidigt 1900-tal. Det fanns till och med ett lite badhus där. Författaren Viktor Rydberg ska ha badat där då han var god vän med förvaltaren på gården.